Jag hatar den här känslan.
Det är inte rätt, det är inte lätt.
En klump i magen, tankar som snurrar i skallen.
Ångestens timma har fallit i mitt bröst.
Det värker, jag får ingen luft.
Jag önskar att det var kväll, så dte var överstökat.
Jag vet att jag måste göra det, för annars blir det bara värre.
Mardrömmar, syner, ångest.
Jag vet att ni inte finns, ni bara luras, dumma demoner.
Jag bara inbillar mig, ni är bara fantasi.
Ni vill bara skrämma mig.
Jag är inte värd att falla ner igen.
Jag är värd att må bra, eller hur?
Men jag måste göra det, jag har inget val.
Jag ställer mig upp för snabbt, jag blir yr, det snurrar.
När kommer månen, så jag får sova bort den här dagen och alla andra dagar.
Jag är svag, nej stark, nej svag, nej stark.
Jag vet inte vad jag är.
Jag har intalat mig själv så många gånger att jag är svag att jag tror på det.
Men alla andra säger att jag är stark, Gud säger att jag är stark.
Men jag orkar inte vänta på kvällen.
Ska jag somna med våta eller torra kinder?
Ett leende eller med tunga läppar?
Med en klump i magen eller en "bra" känsla?
Jag vet inte, för jag orkar inte vänta.
Jag lever bara, jag sover, äter, tränar, skolan, sova och sen går det om.
Om jag skulle lagt in något mer skulle jag gått sönder.
Jag har inte tillräckligt med tid, tiden tar snart slut.
Jag vill säga att jag kommer må bra, men jag är rädd att jag ljuger då.
JAG VILL JAG VILL JAG VILL!
Skriker jag, men jag kanske går sönder på vägen mot lyckans land.

Du är den där söta pojken som jag vill ska sitta bredvid mig, så att jag kan känna hur du andas. Vill sitta i ditt knä och känna hur dina armar håller om mig. Vill höra orden från dig att du älskar mig. Men det är och förblir en dröm. Du är den där man blir kär i bara av att känna din doft när du går förbi. Du säger inte mycket och inte jag heller men du, du vet det kanske inte men

jag gillar dej..

Du är den där pojken som jag vill vara kompis med. Eller nu ljög jag. Jag vill vara så mycket mer en så. jag vill ha dig här bredvid när hjärtat slutat slå.

Den här texten är ägnad åt en speciell person som verkligen är värd guld.

Hennes namn är Emmy Larsson.
Du, Emmy har verkligen en stor plats i mitt hjärta och jag älskar dig.
Jag har inte pratat med dig i verkligheten på snart två år, men det betyder inte att jag inte har tänkt på dig.
Jag har tänkt och tänkt tillbaka på första gången vi sågs.
Jag tror det var sommaren 2005 på Flahult.
Du, Isabell och Ida var på flahult tillsammans och jag minns det så väl.
Dina vackra ögon, ditt gulliga leende och din bedårande röst som gjorde varje kallhjärtad person varmhjärtad.
Jag kom ihåg att jag tänkte: Å Så otroligt fin hon är, hon Emmy, jag är avundsjuk på henne.
Sen blev vi vänner och vet du hur otroligt gad jag blev?
Du gjorde 4 läger minnesvärda gumman.
Utan dig på lägret skulle det blivit otroligt tråkigt och meningslöst.
Sen har vi inte träffats sen 2009 på sommaren på Steninge.
Vi har bara snackat lite smått på Bilddagboken men annars inget och det är så synd för jag vill inte mista kontakten med dig.
I alla fal, när jag läste om vad som hänt, det var i torsdags då jag läste det på issas blogg.. 
Då höll jag inne min gråt tills på kvällen då jag brast ut i gråt.
Jag grät och jag kunde inte begripa varför det just ska hända alla underbara människor?
För du är underbar Emmy, helt otroligt amzing!
Sen fick jag skuldkänlor över att jag anser att jag inte gjort tillrcäkligt för dig, jag har inte funnits hos dig som jag borde gjort..
Jag har tänkt på dig jätte mycket de senaste dagarna, tänkt på att jag vill krama dig, hålla om dig och finnas hos dig nu och för alltid.
Du är värd allt gott i världen ska du veta och du kommer verkligen bli något stort när du blir stor.
I mina ögon är du redan helt otroligt mega super duper dunder bra.
Du är fin både på in-och utsidan hjärtat och Isabell, ida och alla andra som har nöjet att få vara i din närhet har sådan tur att de får vara med en sådan fin person.
Du har lärt mig mycket bara genom att du har funnits, stöttat, tröstat och gläds med/hos mig.
Vi har kännt varandra i 6 år, 6 både bra och dåliga år.
Du har funnits hos mig och du finns i mitt hjärta tills dagen då jag dör.
Jag vill inte gå miste om en guldklimpt. NEVER!
Jag vet att du har en otroligt svår tid framför dig och det kommer verkligen vara svårt och jobbigt.
Men JAG VET också att du kommer klara det, det vet jag.
Vet du varför?
Jo för du är så otroligt stark och värdefull.
Du är en ögonsten, en klippa, en vän, en glädje och en varmperson som verkligen kommer bli något stort!
Du kanske tänker att jag bara skriver för att jag vill ha uppmärksamhet eller något liknande?
Men så är det inte, jag vill beskriva för dig att du är så otroligt mycket värd för mig och hur otroligt fin du är!
Jag älskar dig Emmy, nu och för alltid.♥

//Din Linnéa

Är det inte konstigt hur en annan människa kan ha förmågan att bilda sockerdricka i varenda del utav min kropp utan att själv veta om det? Att personen i fråga kan få mig så pass mycket ur balans att jag flera gånger dagligen svävar iväg bland tusentals tankar utan att egentligen förstå vad det är jag tänker på? Jag tycker att det är läskigt. Känslan utav att falla handlöst framåt i någon slags skräckblandad förtjusning. Känslan av att vara så totalt uppslukad utav en person som förmodligen inte ens vet vad man tänker. Samtidigt som hjärnan går på högvarv och man egentligen bara skulle vilja skrika ut det man innerst inne tänker, så backar man, enbart för att man är rädd att sanningen ska skada mer än vad den ska göra nytta.

Tänk om jag kunde marknadsföra mig själv på ett sådant sätt att jag i hans ögon framstår på samma sätt som han i mina. Det finns ingen logik i detta och jag inser det själv. Det sitter en liten ängel med djävulshorn på min axel och viskar ord till mig jag inte kan förstå. Det känns lite som om jag blivit förtrollad utav något oförklarligt övernaturligt därför att jag själv inte kan förstå det som händer just nu. Det är läskigt, skönt, omtumlande och oförklarligt. Det är fel, det är inte rätt, det är konstigt, det är... Ja, vad är det? Och hur kommer det sig att vissa människor har förmågan att fängsla någon annan så till den milda grad att man själv inte vet hur det gick till?

Jag letar febrilt efter det magiska glitter som i filmens värld faller över flickans axlar för att sedan berusa henne så till den milda grad att man bokstavligt talat kan ta på glädjen och lyckan hon lever i. Jag letar efter den säkerhet som i andras ögon kan riva berg och höga murar men som i mina ögon försvinner på ett ögonblick. Jag lever på känslan av att vara behövd istället för att ta itu med demonerna som spökar inom mig när mörket faller på. Trots att mörkret är min värsta fiende så är det utan att jag kan förklara varför faktiskt där jag känner mig som säkrast. Det är fienden som håller min hand om natten.

Mitt magiska glitter kan inte hittas någon annanstans än inuti mig själv, men jag kan inte pussla ihop den trasiga labyrint inom mig som behöver bli hel för att jag ska hitta min magi. Jag skriker högt för att få ur mig mitt elände och jag gör allt för att mitt hjärta återigen ska blottas efter vad som känns som åratal av glömska. Jag vill fria mitt sinne och visa er mitt hjärta. Jag vill inte att mitt hjärta ska vara undangömt, utan jag vill att mina ord ska få er att våga tro på en bättre framtid. Jag känner mig som en mörk svan bland alla bländade vita, som ständigt gör folk besvikna och jag saknar den energi jag egentligen vill sprida till er ♥

(Erikas Bild)