Jag hatar den här känslan.
Det är inte rätt, det är inte lätt.
En klump i magen, tankar som snurrar i skallen.
Ångestens timma har fallit i mitt bröst.
Det värker, jag får ingen luft.
Jag önskar att det var kväll, så dte var överstökat.
Jag vet att jag måste göra det, för annars blir det bara värre.
Mardrömmar, syner, ångest.
Jag vet att ni inte finns, ni bara luras, dumma demoner.
Jag bara inbillar mig, ni är bara fantasi.
Ni vill bara skrämma mig.
Jag är inte värd att falla ner igen.
Jag är värd att må bra, eller hur?
Men jag måste göra det, jag har inget val.
Jag ställer mig upp för snabbt, jag blir yr, det snurrar.
När kommer månen, så jag får sova bort den här dagen och alla andra dagar.
Jag är svag, nej stark, nej svag, nej stark.
Jag vet inte vad jag är.
Jag har intalat mig själv så många gånger att jag är svag att jag tror på det.
Men alla andra säger att jag är stark, Gud säger att jag är stark.
Men jag orkar inte vänta på kvällen.
Ska jag somna med våta eller torra kinder?
Ett leende eller med tunga läppar?
Med en klump i magen eller en "bra" känsla?
Jag vet inte, för jag orkar inte vänta.
Jag lever bara, jag sover, äter, tränar, skolan, sova och sen går det om.
Om jag skulle lagt in något mer skulle jag gått sönder.
Jag har inte tillräckligt med tid, tiden tar snart slut.
Jag vill säga att jag kommer må bra, men jag är rädd att jag ljuger då.
JAG VILL JAG VILL JAG VILL!
Skriker jag, men jag kanske går sönder på vägen mot lyckans land.