Jag satt och tittade tillbaka på gamla bilder och fastnade för bilden nedanför. Den är tagen på skolavslutningen i 6:an. Jag kommer i håg dagen som igår. Jag grät andra grät också för det var så smärtsamt att säga hejdå till världens bästa lärare. Jag kommer ihåg allt och jag vill spola tillbaka tiden.. Jag saknar 6:an, jag saknar att vara liten och jag saknar stunderna av att bara krypa ner i mammas famn och veta att jag är trygg för jag är liten och jag vet att hon räddar mig och skyddar mig från omvärlden.. Jag saknar tiden i 6:an. Jag kanske inte mådde bäst men jag hade alla så nära, jag hade världens bästa lärare som fanns hos mig, nu känns allt så långt borta. Jag försöker få tillbaka känslan av närhet och glädje. Men jag finner den inte. Jag kommer aldrig få tillbaka känslan eller stunden i 6:an. Jag vill vara ett barn. Det känns som en tid som aldrig kommer tillbaka, jag vet att tiden inte kommer tillbaka och det skrämmer mig, det skrämmer mig otroligt! Det känns som en obehaglig känsla och det gillar jag inte.. Jag vill vara liten, eller i alla fall två år yngre. Även fast allt inte var bra var i alla fall skolan lätt och kraven var inte lika höga. Jag saknar närheten, jag saknar alla änglar i Gnosjö och Hillerstorp.